Förord

Lutherstiftelsen har glädjen att publicera en ny, omarbetad utgåva av kyrkoårets bibeltexter enligt Svenska kyrkans evangeliebok 1983, EB83. Det innebär att vi i denna utgåva håller fast vid ordningen för textläsningar som de engelska missionärerna förde med sig till vårt land, den s.k. Sarumtraditionen. Alltsedan Sveriges kristnande fram t.o.m. EB83 präglades textläsningarna i den svenska kyrkoprovinsen av denna tradition. Svenska kyrkans evangeliebok 2003, EB03, innebar emellertid tydliga förändringar i förhållande till den äldre ordningen.

Bibelöversättning som använts är Svenska Folkbibeln 2015. Valet motiveras av antagandet att denna översättning kommer att läsas i många bibeltrogna församlingar och sammanhang under en längre tid framöver. Utgåvan behåller kollektbönerna i EB83 i reviderat skick. Dessa kompletteras med evangelie- och högtidsbönerna i 1942 års evangeliebok för Svenska kyrkan, EB42. Evangeliebönen hade nära anknytning till sön- och helgdagens evangelieläsning, och högtidsbönen till helgdagens speciella budskap. Evangeliebönen bads ofta efter predikan, medan högtidsbönen hade sin plats före kyrkans förbön.

Benämningen på söndagarna mellan påskdagen och pingstdagen anpassas till EB03 och kallas söndagarna ”i påsktiden” (inte söndagarna ”efter påsk”). I likhet med EB03 har verser ur psaltaren införts varje sön- och helgdag. Valet av psaltarpsalmsverser inspireras av häftet Introituspsalmer utgivet av Åke Malander och som välvilligt ställts till vårt förfogande. Eftersom Introituspsalmer utgår från EB42, där sön- och helgdagarnas rubriker ibland avviker från EB83, har även andra källor brukats, t.ex. Göran Beijers Kyrkans heliga år, liksom EB03.

Utgåvan innehåller även evangelieläsningar avsedda för gudstjänsterna i fastan. Förutom skildringen av vår Herres Jesu Kristi lidande enligt de fyra evangelisterna, har även Johannes Bugenhagens evangelieharmoni medtagits. Evangelieharmonin återges enligt 1917 års bibelöversättning (lätt språkligt bearbetad).

Utöver bibeltexter har man vid gudstjänsterna också predikat över andra dokument som återger de centrala kristna trossanningarna. Till dessa hör inte minst de gammalkyrkliga trosbekännelserna, den apostoliska, den nicenska och den athanasianska. Dessa har införts i slutet av evangelieboken. Trosbekännelserna föregås av dr Martin Luthers Lilla katekes (Kyrkliga Förbundets utgåva), vilken har medtagits inte minst för att uppmuntra till katekesförklaringar.

Evangelieboken innehåller även register av olika slag, bland annat en jämförelse mellan EB83 och EB03. Det skall till sist framhållas, att denna nyutgåva av evangelieboken möjliggjorts tack vare medel från Samfundet Libris som Lutherstiftelsen förvaltar.

Kyrkoårets utformning

Vårt kyrkoår har i sina huvuddrag formats under den kristna kyrkans första århundraden samtidigt som det i enskildheter varit under förändring ända in i nutiden. I sin grundstruktur är det gemensamt för hela kristenheten, vilket inte utesluter variationer och även regionala särdrag.

Utformningen präglas främst av följande huvudkomponenter. Veckan med söndagen i främsta rummet är kyrkoårets äldsta byggelement. Under nytestamentlig tid blev söndagen den speciella kristna gudstjänstdagen- på ”Herrens dag” (t.ex. l Kor 16:2). ”Herrens dag” aktualiserar den kristna trons centrum i korsets och uppståndelsens påsk. Påskhändelserna kom snart nog att färga också andra veckodagar; onsdagen erinrade om beslutet att döda Jesus, fredagen påminde om korsfästelsen- alltsedan etthundratalet har därför de båda dagarna haft en viss särställning som böndagar. Men veckans höjdpunkt blev söndagen, gudstjänstdagen framför andra, som därför
blev arbetsfri när kristendomen på trehundratalet erkändes som statsreligion. Söndagens ständigt upprepade påskaktualisering anger kyrkoårets grundrytm.

Kyrkoårets andra huvudkomponent är årligen återkommande frälsningshistoriska firningsdagar, som aktualiserar olika händelser i Jesu liv. Detta gäller påsk- och julkretsens dagar. Även om varje söndag erinrar om påsken kom en årlig påskfest att växa fram från etthundratalet. Med anknytning till den judiska kalenderns tid för påsken har den kristna påskdagen enligt kyrkomötesbeslut i Nicea år 325 förlagts till den första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen, d.v.s. till ett år från år växlande datum. Påskdagen och andra firningsdagar beroende av denna kallas därför rörliga helgdagar. Från trehundratalet fick påskdagen alltmer erinra om själva uppståndelsen, långfredagen alltmer om enbart korsdöden och begravningen. Snart nog fick också palmsöndagen och stilla veckans olika dagar prägeln av historiska minnesdagar. Andra minnesdagar i påskkretsen blev Kristi himmelsfärds dag och som slutpunkt pingsten. Påsken, firad som den stora dophögtiden, fick också en lång förberedelse- eller fastetid för dopkandidaterna och hela menigheten. Under senmedeltiden och senare bland reformationskyrkorna – inte minst den svenska – kom hela fastan att alltmer präglas av Jesu lidandes historia. Tidigt fick också fastan
en beredelsetid: söndagarna septuagesima och sexagesima (som betyder 70 respektive 60 dagar före påsk) tillhör förfastan, fastlagssöndagen utgör portalen till fyrtiodagarsfastan, inledd på askonsdagen i veckan därefter.

Påskkretsen är det äldsta blocket av årliga frälsningshistoriska minnesdagar. Från trehundratalet växte julkretsens olika firningsdagar fram, alla med fixerat datum med utgångspunkt från juldagen (25/12) och trettondedag jul (6/1). Liksom påsken har också julen sin förberedelsetid – numera de fyra adventssöndagarna – och sin efterfirning – söndagarna efter trettondedag jul. Andra med hänsyn till datum så kallade fasta helgdagar tillhörande julkretsen är jungfru Marie kyrkogångsdag (2/2) och bebådelsedag (25/3) liksom Johannes döparens dag (24/6). Numera flyttas dock dagarna såsom framgår nedan.

Kyrkoårets tredje grundkomponent är martyrdagarna. Redan på etthundratalet högtidlighölls årsdagen av martyrers dödsdag, tolkad som den himmelska födelsedagen. Martyrdagarna – den äldsta typen av årliga minnesdagar- blev efterhand många. Ett rikt, regionalt varierande martyr- men också apostla- och helgonkalendarium växte fram. Spår därav finns i vår almanackas namnsdagar. I vårt kyrkoår finns några dagar av detta slag: Stefanos dag (26/12), Petri och Pauli dag (29/6), Mikaelidagen (29/9) och alla helgons dag (1/11). Men också dessa dagar flyttas numera enligt följande.

När kristendomen på trehundratalet blev erkänd statsreligion fick söndagen och andra större firningsdagar karaktären av arbetsfria helgdagar. Den principen har bevarats i svensk tradition. Men antalet arbetsfria firningsdagar har begränsats. Genom främst helgdagsreformerna 1772 och 1952 flyttas numera flera fasta helgdagar enligt särskilda regler till en lördag eller söndag (t ex Johannes döparens dag respektive Mikaelidagen) under det att Petri och Pauli dag förlagts till femte söndagen efter trefaldighet. När dagarna infaller under året framgår enklast av almanackan.

Sedan kyrkans äldsta tid har kyrkoåret haft firningsdagar som inte varit arbetsfria. 1983 års evangeliebok har också läsningar och böner för den typen av firningsdagar: askonsdagen och skärtorsdagen. Utrymme finns även för en lokal firningsdag: läsningar och böner för så kallad kyrkmässa, firad på ett lokalt fixerat datum eller vid en anslutande helg.

I det svenska kyrkoåret har sedan reformationstiden funnits ytterligare ett byggelement: allmänna böndagar, föreskrivna för särskilda behov. Ursprungligen knöts de till de tidigare nämnda veckoböndagarna, men de flyttades 1772 till lördagar, 1807 till söndagar. Efterhand föreskrevs årligen fyra sådana dagar, som under 1800-talet fick fixerade ämnen (bot, reformation, mission, tacksägelse). Eftersom ämnena är väl representerade bland kyrkoårets firningsdagar ändå, har dessa till antal och ämnen fixerade böndagar nu avskaffats.

Genom evangeliebokens läsningar och böner får inte bara de stora kyrkoårstidema utan också de enskilda firningsdagama var och en sin profil. Enligt en förhållandevis ung tradition med karakteristiska svenska särdrag har kyrkoåret som sådant fått en markant upptakt på första söndagen i advent och en tydlig avslutning med domsöndagen som slutpunkt. Detta är ett bland många uttryck för att kyrkoåret är
både uråldrigt och föränderligt.

Evangeliebokens bibelläsningar och böner

Svenska kyrkan har, liksom alla stora kyrkotraditioner, ett kyrkoår, med bestämda texter för varje söndag. Den gemensamma gudstjänsten skall inte vara avhängig av prästens idéer om vad som kan vara viktigt. Tvärtom måste han vara beredd att utlägga Skriften i alla dess delar. Under ett år skall församlingen få möjlighet att stanna inför Kristi frälsningsverk i sin helhet och få ledning för sitt kristna liv ur många
aspekter.

Liksom kyrkoåret bygger evangelieboken i svenskkyrklig tradition på ordningen för gudstjänstens bibelläsningar i kyrkans äldsta tid. Till den kristna gudstjänsten övertogs den judiska ordningen att i synagogan läsa och utlägga bibliska texter, ”lagen och profeterna” (se Luk 4:16). Men till den gammaltestamentliga läsningen fogades nu också nytestamentliga läsningar. Antalet läsningar – med psaltarsång mellan dem – tycks ha växlat. Från fyra- och femhundratalen inskränktes de till två på bekostnad av de gammaltestamentliga texterna. När påskkretsens och senare julkretsens olika firningsdagar växte fram, knöts vissa bibeltexter till särskilda dagar. I övrigt praktiserades på olika sätt principen att läsa avsnitt för avsnitt ur en bibelbok tills den var slut, därefter nästa bok – t ex Johannesevangeliet – under påsktiden. Först på sju-åttahundratalen utformades en läsordning med bestämda texter för nästan alla kyrkoårets firningsdagar.

Kyrkoåret har kommit att utformas olika i de olika kyrkotraditionerna. I östkyrkorna har man ofta lectio continua – man läser viktiga avsnitt ur en bibelbok i den ordning de kommer. I västkyrkan har man sedan tidig medeltid ett tematiskt kyrkoår – varje söndag behandlar en speciell sida av den kristna tron eller det kristna livet. Denna läsordning har – med variationer – praktiserats inom den västerländska kristenheten in i nutiden. (Det bör dock noteras att den Romersk-katolska kyrkan efter Andra Vatikankonciliet har övergått till lectio continua under en del av kyrkoåret).

Att läsordningen numera reviderats i kyrka efter kyrka, delvis under samarbete, har två huvudanledningar. Ett syfte har varit att avlägsna en del påtagliga brister i den gamla läsordningen. Ett annat och viktigare syfte har varit att komplettera den, så att en mycket större del av Nya testamentet skall brukas i gudstjänsten och så att gammaltestamentliga texter återigen skall användas där. Den vanliga lösningen har blivit en ny läsordning med tre årgångar, som för varje firningsdag har såväl gammaltestamentlig läsning som epistel – som regel från de nytestamentliga epistlarna (breven) – och evangelieläsning. På det sättet brukas en ansenlig del av Gamla och större delen av Nya testamentet i församlingens gudstjänstliv under en treårsperiod.

I svensk tradition har den medeltida läsordningen undergått flera förändringar främst genom evangelieböckerna 1862, 1921 och 1942. Som komplement infördes 1862 två årgångar särskilda predikotexter ur de nytestamentliga epistlarna och evangelierna. Att det fanns förhållandevis få texter ur Gamla testamentet befanns med tiden vara en brist. Man kunde också se att det fanns fornkyrkliga förebilder med tre textläsningar. Därför fastställdes 1970 en serie med en gammaltestamentlig text för varje söndag, att frivilligt använda.

Det är under anknytning till den svenska utvecklingen och förnyelsesträvandena i andra kyrkor i nutiden som läsordningen i 1983 års evangeliebok har förändrats. För varje firningsdag anges gammaltestamentlig text, epistel- och evangelieläsning. Den reviderade medeltida årgången texter har kompletterats med ytterligare två fullständiga årgångar. De tre kyrkoårsserierna är varandra likställda och avlöser
varandra år för år: den tredje årgången togs i bruk första söndagen i advent 1983, året därpå den första årgången, därefter den andra årgången osv.

Principen med tre likställda och varandra avlösande kyrkoårsserier har genombrutits på elva firningsdagar, där de gamla läsningarna ansetts så förbundna med respektive dag att texten skall läsas årligen. Dagarna i fråga anges i kungörelsen som också lämnar vissa anvisningar. Detta gäller även predikans texter. Allmänt gäller till skillnad från tidigare, att predikan i huvudgudstjänsten kan utgå inte bara från en utan era av dagens upplästa texter.

Till den svenska evangelieboken har länge hört också passionshistoriens ”akter” enligt den sammanställning ur evangelierna som reformatorn Johannes Bugenhagen redigerade efter ett gammalt mönster. Denna evangelieharmoni brukades under reformationstiden främst under stilla veckans gudstjänster och senare vid passionsgudstjänster under hela fastetiden. Bugenhagens harmoni, som ingår i
denna utgåva, följs av passionshistorien så som de fyra evangelisterna var för sig återger den.

Från den gamla kyrkan stammar också seden att i början av gudstjänsten och före de bibliska läsningarna formulera en till dagen anpassad bön. I västerländsk tradition fick denna kollektbön (av latinets collecta, samling) en karakteristisk form: böneämnet uttrycktes mycket kortfattat enligt ett under två-till fyrahundratalen fixerat gemensamt mönster. I svensk tradition alltifrån reformationstiden har bönetypen bevarats, även om de enskilda bönerna i svensk språkdräkt bearbetats både då och senare, särskilt 1942. I 1983 års evangeliebok representeras den klassiska bönetypen av två varandra likställda serier, gemensamma för de tre årgångarnas läsningar. Den första
serien bygger mer direkt på den äldre svenska serien. I den andra serien används nya formuleringar för att fånga in dagens firningsämne och göra det till bön.

”Kyrkoårets utformning” och ”Evangeliebokens bibelläsningar och böner” är en bearbetning av förordet till Svenska kyrkans evangeliebok 1983.